Idag var jag, far och Uffe ute på en uteritt/promenad på 4 km.
Eftersom både Uffe och jag är riktigt pjalliga när det gäller uteritter så var detta våran första långa runda utan andra hästar. Och det gick väl så där, Uffe var stelare än järn, skulle glo på allt och ville hela tiden snurra runt för att gå hem. När vi sen kom ut på en väg med en hästhage precis i vägkanten (där det gick två skimmlar och en brun lite shettis i) så blev han så stel att det bara var att sitta av, så jag och far kunde hjälpas åt leda honom förbi. För hur mycket jag än drev på och petade med spöet så stog han som förstenad och bara glodde. Att jag var rädd gjorde ju inte saken bättre. Aldrig har jag suttit på en så stel och spänd häst innan. Så jag gjorde mer nytta på marken än uppe på hästryggen. Vi gick sen dom sista kilometrarna hem.
Bilisterna vi mötte var väldigt förstående och körde i snigelfart förbi oss och det är vi oerhört tacksamma för!!!! :D
Men att vi ens kom ifrån gården är ju en ren sensation!
Jag och far har nu kommit överens om att ta såna här rundor med Uffe cirka en gång i veckan, för det handlar bara om att Uffe ska vänja sig vid att rida ut utan andra hästar. Förr kunde han inte bli riden själv i ridhuset heller, för då blev han väldigt orolig. Men det har blivit mycket bättre och nu bryr han sig knappt. Vi hoppas att vi ska kunna träna bort hans (och min) osäkerhet när det gäller uteritter, eftersom vi inte har något annat ekipage att rida ut tillsammans med just nu.
Small steps, just take small steps
